Igår hände något som verkligen fick mig att tänka till. Jag och Chrille låg i sängen med Levi mellan oss och Chrille "hoppar" på mig och börjar skojbrottas. Levis reaktion var väldigt läskig men även lite intressant tänkvärd. Han blev rädd i ögonen och börjar låta rädd och ledsen och försöker "skydda" mig och säger mammmammamma! Både jag och Chrille reagerade. Tänk, han är bara snart 8 månader men förstår redan att skydda sin mamma.. Jag tänker på alla barn som växer upp med detta som en vardag, där det tyvärr inte handlar om skojbråk utan riktigt bråk. Man kanske tror att en bebis inte förstår...men det var så tydligt att så visst var fallet.
Något annat som också fått mig att reagera är en sak man kan läsa om i tidningen Världen Idag. Det står om en familj som måste betala 180 000kr för att de vill hemskola sina barn. Lukas Berggren skrev om detta i gårdagens världen idags ledare där han avslutar så här:
" Människor flyr Sverige som politiska flyktingar för att få hemundervisa
sina barn. Efter hot om tvångsomhändertagande är det inte svårt att
förstå dem.
I grund och botten handlar det om synen på relationen
mellan stat, individ och familj. Är det föräldrarna eller staten som har
ansvaret för barnen? När liberala politiker svarar "staten" på den
frågan är det sannerligen skam och fläck på Sveriges banér." Nasrin Mosavi Sjögren skriver också om detta och sätter verkligen huvudet på spiken i sin gästkommentar som du kan läsa här:
http://www.varldenidag.se/kommentar/2012/01/23/Fatta-mod-sta-upp-sta-kvar/ Jag säger inte att jag inte tycker barn ska gå i skolan. Men, jag har redan fått känna på hur folk tycker det är lite konstigt att jag inte vill ha Levi i förskolan för tidigt (hellst så lite som möjligt), att jag faktiskt vill uppfostra MITT barn själv. Är inte jag kapabel att uppfostra och lära mitt eget barn det jag tror han behöver? Okej jag förstår att alla inte kanske gör det SUPER pedagogiskt och jätteambitiöst och jag tycker inte att skolan är så dålig(än) att jag inte skulle sätta mitt barn i skolan. Men i grund och botten handlar det inte om det, utan om en PRINCIP FRÅGA. Är det så illa att jag faktiskt MÅSTE lämna mitt barn för att socialiseras in i samhällets statsideologi. Har jag inget val? Är det ett demokratiskt samhälle det?
