Ja, då har det hänt. Det man visste skulle hända någon gång. Att en nära släkting eller vän skulle dö. Något som jag inte upplevt förut och har önskat att man kunde förbereda sig inför. Men det kan man inte och det blir en konstig känsla när man inte vet hur man ska sörja. Hur gör man lixom? Ska man gråta hela tiden? Ska man lägga ner allt och bara ligga i sängen hela dan, eller hur gör man? Jag har fått tagit det som det har kommit och försökt så gott jag kan att leva normalt. Att jag har haft Chrille vid min sida har varit oerhört tacksamt! Jag hade inte klarat det annars! Att Chrille också fick träffa farfar betyder också mycket för mig.
När jag fick reda på att farfar fått 2 stora hjärnblödningar och skulle dö visste jag inte hur jag skulle göra. Jag hade bestämt att ta en välbehövlig weekend hos Chrilles föräldrar och bara vara för jag var helt slut efter mycket stressande arbetsveckor. Jag åkte inte hem, och vet inte ännu om jag gjorde rätt. På ett sätt känns det bättre att åka hem till begravningen istället för jag vet inte hur mycket vila det hade blivit om jag åkt hem. Det var i alla fall en skön helg.
Igår tog farfar sitt sista andetag. Alla hans barn var där och en del barnbarn.
Mina tankar går till farmor som efter 51års äktenskap nu ska leva själv. Jag önskar jag fått vara hos henne och kramat henne.
Många minnen poppar så klart upp när man tänker på farfar. Farfar var alltid pigg på att leka med oss barnbarn och visade oss mycket kärlek. Jag minns när jag och mina syskon sov över hos dem och han kom och väckte oss och hade rakat bort sitt karaktäristiska skägg som han alltid haft så länge vi mindes! Vi var lite stolta att vi fick se det först av alla! Jag kan också se honom framför mig hur han såg ut när han sjöng, han hade alltid en speciell min då. Filmkameran och farfar var oskiljaktiga en lång tid när jag var liten. Han filmade väldigt mycket! Och så pratade han eller gnolade för sig själv samtidigt!
Ja, jag är i alla fall glad att jag fick ha min farmor o farfar så nära och i så många år! Vilken välsignelse det har varit!
Tack och lov är förhoppningsvis farmor kvar ett tag till!
*Vila i frid min älskade farfar*
Jag skickar dig en stor kram i din sorg gumman. Jag fäller några tårar när jag läser din text, man kan nog aldrig förbereda sig på något sånt. Himla tur att du har Chrille nu! Puss på dig.
SvaraRaderaJaa du Lella,,får man leva så får man oxå dö.
SvaraRaderaDu ska inte ha ågren får att du inte var på plats...du har ju ett fint minne trots allt av farfar...Fick se å höra han sjunga på Sofias bröllop,,det är väl en fin sista minnesbild..det var farfar det.Kram/ mostra.